Blog post

Melina – Min förlossningsberättelse

december 1, 2017

Vi välkomnade vår älskade dotter Melina den 18 november 2017 kl: 13.21. Hon vägde 4420g och var 54cm lång. Hon tog oss med storm och fyllde våra hjärtan med obeskrivlig kärlek 

Jag har velat skriva det här inlägget hur länge som helst men tiden har helt enkelt inte funnits. Eller jo, men då har vi valt att fokusera på andra saker, som att ta emot gäster, städa, äta och duscha. Livet med en nyfödd är verkligen att leva minut för minut. Jag trodde alla småbarnsföräldrar överdrev litegrann när dom pratade om just det här med tid, men nu vet jag bättre. Vi håller för fullt på att anpassa oss till livet som föräldrar och att njuta av stunderna vi har tillsammans hela familjen. På måndag ska A tillbaks till jobbet och då blir lilla tösen och jag själva hemma på dagarna.

Jag tänkte skriva lite om hur det gick till när Melina bestämde sig för att det var dags att lämna livet i magen och titta ut :-) Jag hade tid för igångsättning den 18 november för då hade jag gått exakt 14 dagar över tiden. Kvällen innan, den 17 november, började jag få småvärkar (liknande som jag haft innan) så tänkte inte så mycket på det. Dom blev lite starkare och när jag låg i sängen så hörde både jag och A att något small, som en ballong, i min mage. Jag lyckades ta mig in på toaletten och efter ett tag förstod jag att det var vattnet som gått. Det kom aldrig någon fors, utan det sipprade ut. Vi fick komma in till förlossningen direkt i och med vattenavgång och tilltagande värkar. Där blev vi bemötta så himla bra och jag fick världens bästa nattbarnmorska!

Efter undersökningar visade sig att jag var öppen 3cm. Jag fick morfinspruta och TENS-apparat för att kunna sova lite mellan värkarna. Det hjälpte litegrann tyckte jag men jag fick inte mycket sömn. Jag fortsatte att öppna mig under natten och framåt morgonkvisten hade jag kommit upp till 5cm, nästan 6. Vi beslutade då att jag skulle få epidural då jag hade starka värkar men jag tyckte ändå de var hanterbara. Jag ville ha epidural för att inte riskera att det skulle bli försent senare. Jag fick även nu testa på lustgasen som jag tyckte mycket om. Narkosläkaren kom jättesnabbt och gjorde sin grej (kändes ingenting). Det enda jobbiga här var att den tog lite fel.. min vänstra sida fick jag jättebra smärtlindring på men inte alls lika mycket på den högra där jag kände värkarna ganska mycket. Jag hade vid det här tillfället öppnat mig 7cm.

Sen gick det nån timme och värkarna avtog och blev mer oregelbundna. Vi fick byta barnmorska på morgonen och för att få fart på allting igen fick jag värkstimulerande dropp. Sen gick det undan. Värkarna blev tätare och starkare (kände ju av dom på ena sidan), och vid ungefär 12-tiden började krystvärkarna. Vilken annorlunda upplevelse då trycket knappt går att beskriva. Min barnmorska ville att jag skulle lyssna på kroppen och följa med vilket var förvånansvärt lätt. Så på en värk krystade jag 3 gånger och hämtade andan 3 gånger, sen var det som om kroppen självmant sa stopp. Då vilade jag och tog lustgasen. Mellan krystvärkarna kände jag ingen smärta. Stundtals upplevde jag frustration över att det inte hände något – det var min upplevelse, som att jag stod och stampade vatten och gjorde samma sak om och om igen men utan resultat. Både A och barnmorskan skrattade åt mig och barnmorskan sa att det var precis såhär det skulle gå till, långsamt.

Emellanåt hällde barnmorskan vatten och baddade med handdukar där nere vilket var otroligt lindrande. Det mest smärtsamma under hela förlossningen var när huvudet skulle ut, då var det som att det brann där nere och stunden när jag inte fick krysta var som en evighet. Men det gick och på nästa värk kände jag hur huvudet kom ut och lillans kropp liksom följde med genom en riktig sugeffekt haha. Det var så häftigt att känna allt det där och att kunna ha sådan kontroll på sin kropp! Snacka om att barnmorskan kunde sin sak och att hon lät mig styra mycket själv men pushade på vid krystarbetet tillsammans med A. Jag fick upp Melina på bröstet och både jag och mannen grät av glädje och lycka. Jag fattade inte att jag hade fött fram vår dotter och att allting hade gått så bra. Ungefär 13 timmar tog det från att vi kom in till förlossningen till att hon var hos oss.

Moderkakan kom på en gång och det kändes inte alls. Jag vågade mig på att titta på ”livets träd” och den var inte så äcklig som jag trodde den skulle vara, min var väldigt rik på kalk och relativt stor. Barnmorskan undersökte eventuella skador och tack och lov fick jag bara sy enstaka stygn vilket jag var så lättad över med tanke på att hon nästan vägde 4,5kg! Både jag och A fick en chock, barnmorskan likaså. Vart fick hon plats i min ”lilla” mage, haha. Pappan fick sätta på första blöjan och efter det fick jag henne igen, vi blev lämnade en stund ifred för att bekanta oss med varandra och efter det kom dom in med den berömda brickan. Gud vad jag var hungrig och törstig, hade lätt kunnat äta en hel buffé.

Vårt liv har för alltid förändrats och vi är så tacksamma över denna otroliga gåva och upplevelse som det är att ta emot sitt barn.

🇺🇸 In English

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Prev Post Next Post